Barnen vaknade tidigt idag så nu känns det som det snart är lunchdags. Vet inte riktigt vad vi skall hitta på idag faktiskt. Hoppas på fint väder och vindstilla. När en bor så här vid havet så är vinden värst. Det kan vara jättefint väder men blåser det så är dagen förstörd, typ. Men det är fint här. Jag vet förnuftsmässigt att det är fint men jag ser det sällan. Jag är numera hemmablind men jag kan i vissa stunder, som igår kväll, stanna upp och bli hänförd av det jag ser. Gud vad vackert! tänker jag. Bor jag här? Då får jag dåligt samvete för att jag inte uppskattar det mer. Varför är det så att en har så svårt att uppskatta det en har?
Solnedgång över havet. Sjukt vackert.
Något annat vackert. Gårdagens efterrätt. En kladdig kladdkaka. Det blev lite sent igår så för att barnen skulle hinna äta innan de gick och lade sig så hann den inte stelna till sig i kylen/frysen. Recept är från 56-kilo.
Ha en fin dag!
Åååh, jag blir så avis på dig som bor vid havet. Och jag förundras också av frågan varför vi har så svårt att uppskatta det vi har och gärna sneglar på andra och är avis på det som de har men inte vi… Är det kanske någon slags drivkraft för att utvecklas?