Jo, tack det går bra. Som jag skrev i det senaste inlägget om träning så är mina dopaminnivåer tillbaka. Ni kanske förstår det om ni ser på all korv jag har gjort. Allvarligt talat så är träning för mig rena rama energipillret. Utan träning ligger jag som en plattfisk och rör mig som en sengångare. Med träning får jag fart på hjärnan och kroppen. Helt fantastiskt faktiskt.

Jag började med att springa den lilla rundan här omkring. Den är 3,3km. Den har jag sprungit varannan dag i två veckor samt styrketränat hemma två gånger i veckan. Nu har jag ökat upp träningen lite när jag är igång och kör just nu 4 km och ibland ett intervallpass för omväxlingen och för konditionen. Det är fortfarande styrka två gånger i veckan. Nästa vecka skall jag öka upp till 5 km och springa det i två veckor och sen ökar jag därifrån när jag känner att det går. Det känns väldigt bra än så länge.

Musik är ett måste under träningen och E-type är en räddare i nöden. Det är sjukt irriterande musik egentligen men när jag springer så måste det vara musik som drar igång mig och som jag får energi ifrån. Jag håller på att komponera en låtlista och när den är klar så skall jag dela med mig av den.

Jag har också läst ut Martina Haags bok Heja heja och den var väldigt lättläst som Martinas böcker alltid är. Inget fel med det för hon är rolig och får med det viktiga. Hon började springa när hon var 44år och då sprang hon i 12 minuter och nu är hon 47år och har sprungit ett marathon. Boken är peppande, men jag blir lite irriterad på att hon skall spela dum och lat när hon i själva verket är sjukt allmänbildad och duktig. Ingen lat springer marathon och ingen oallmänbildad vinner På spåret. Men hon rider på jantelagen som finns i Sverige och det är hennes framgång. Tyvärr. Varför får man inte säga att man är bra och tycka att man själv är duktig? Vill man bli omtyckt så få man inte tycka att man är bra och det är så himla synd.