Här kommer del 4 av min resa från sockerberoende till frisk. Här kan ni läsa de tidigare delarna. Del 1, del 2 och del 3.

När jag blev gravid med mitt första barn så fick jag lite andrum. Jag kunde släppa min kroppsfixering och min kontroll gällande kroppen. Det funkade inte för mig när jag var gravid att tänka på hur man förändras för kroppen lever sitt egna liv och det viktigaste just då var bebisen i magen. Under hela graviditeten var jag jätteorolig över att barnet inte skulle klara sig men den oron tog fokus från mig själv och det var bra. Att få barn är bra på det sättet för man får en uppgift som för mig har varit och är den viktigaste uppgiften jag någonsin kommer att få i livet. Mina älskade små bebisar! Det gjorde att jag inte längre fokuserade på mina egna grubblerier. Skönt men samtidigt svårt om man inte har bearbetat sig själv innan eftersom det obearbetade kommer upp när bebisbubblan lagt sig.

Under graviditeten så åt jag precis vad jag ville. I början gick jag upp 7 kg på en månad. Frosseriet hade inga gränser. Jag åt allt jag ville ha hela tiden och det var rostmackor med sylt varje morgon och cornflakes med mjölk och sylt, minst en glass per dag och smågodis, chokladbitar, jag bakade pajer och muffins och hade det väldigt trevligt tyckte jag då. Min stora craving var nyponsoppa med mandelbiskvier och gräddglass. Varje kväll tryckte jag i mig minst en skål. Mitt kaloriintag varje dag måste ha legat runt 5000kalorier om inte mer. Men jag visste i bakhuvudet hela tiden vad som väntade efter graviditeten men det kunde jag förtränga i 9 månader. Jag gick inte upp speciellt mycket under min graviditet trots att jag åt sjukt mycket. Jag rörde mig en hel del och jag var ung, 27-28år, och jag hade en hög insulinkänslighet vilket betyder att jag inte behöver spruta ut så mycket insulin för att cellerna skall ta upp glukoset i blodet och det betyder i sin tur lägre fettinlagring. Det är detta som kan ligga bakom att vissa bara kan titta på en bulle så går de upp i vikt medan andra kan äta 10 stycken utan att gå upp.

Mina barn var inte speciellt stora när de föddes trots att jag gick över 15 dagar med min första och 10 dagar med min andra och trots att jag åt mycket socker och snabba kolhydrater. De vägde ca 3,5kg var. Det hade förmodligen med att insulinkänsligheten var hög att göra. Väl hemma från BB med min förstfödda vägde jag 66kg. Ungefär 10kg mer än vad jag brukade väga annars. En helt normal vikt till mina 165cm. De här kilona skulle bort så fort som möjligt för annars var jag värdelös och äcklig. Jag satte alltså fortfarande mitt eget värde i hur jag såg ut och nu fanns det inga ursäkter längre när jag inte var gravid. Jag började banta med en gång och eftersom jag gav min son ersättning och inte ammade så kunde jag göra det från början. Det var inte därför jag gav honom ersättning dock. Jag klarade inte av att amma för jag var för stressad av olika anledningar. Jag gick ner till 55kg på 4 månader och det var svält på veckorna och frosseri på helgerna. Magen var helt ur balans men jag var ju smal så jag tyckte att det var värt det. Egentligen mådde jag inte alls bra av att hålla på så och jag ville inte äta en massa skräp egentligen. Jag visste att det inte var bra för kroppen men jag kunde ju inte sluta.

När min son var 9 månader blev jag gravid med min dotter och den här graviditeten frossades det lika mycket som under den första men jag satt mycket mera still. Vintern var hemsk och det gick knappt att gå ut och jag var föräldraledig med min son så det var bara lite babysim och babyrytmik och mammaträffar där det frossades. Under min första graviditet hade jag inga problem med högt blodtryck i slutet av graviditeten men med min dotter fick jag havandeskapsförgiftning och de fick sätta igång mig. Jag mådde fysiskt ganska dåligt under min andra graviditet. Fick karpaltunnelsyndrom vilket gör att händerna ständigt sov och jag hade svårt att bära min bebis och jag var väldigt tungandad trots att jag bara vägde 79kg när hon föddes. Jag fick äta blodtryckssänkande medicin efter graviditeten och det gjorde att jag kände mig som en gammal tant. Jag har ju bara varit gravid! Jag kände hela tiden att det var något fel men kunde inte fatta att det var kosten. När jag kom hem från BB med min dotter vägde jag 67kg och det var bantning med en gång igen. Min dotter föddes i februari och i maj vägde jag 55kg igen. Samma visa med självplågeri var igång igen. Svält, frosseri, svält, frosseri. Jag visste precis hur jag skulle äta för att kunna frossa på helgen och ändå gå ner i vikt effektivt.

När jag ser tillbaka på detta nu så hör jag ju hur sjukt det låter och att jag har lidit av både sockerberoende och ätstörningar samt kroppsfixering är ett fullbordat faktum. Jag är övertygad om att havandeskapsförgiftningen och karpaltunnelsyndromet inte hade blivit lika allvarligt om jag hade ätit bättre under graviditeterna och för mig som sockerberoende så hade jag behövt äta LCHF. Andra kan kanske klara sig på att äta mindre socker och vitt mjöl.

Så vad hände sedan?

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt hypokondrisk. Jag kunde få råångest över en knöl eller fantisera ihop att jag var sjuk i den enda dödligare sjukdomen än den andra. Jag hade panik över att bli gravid för då var jag tvungen att göra ett HIV-test. Jag var nämligen helt säker på att jag hade HIV och varit det enda sedan sexdebuten 13 år tidigare. Ni hör ju hur det låter. Men för mig var det väldigt ångestfyllt. Jag gick till läkaren ganska ofta för att kolla knölar osv men det var aldrig något som tur var. Det är tydligen vanligt att man som sockerberoende får hypokondri som en av bieffekterna och det hade jag. Ångesten ökade också och jag visste till slut inte var jag skulle ta vägen. En vändpunkt var när jag trodde att jag hade fått bröstcancer efter att ha känt knölar i ena bröstet. Detta var ett halvår innan jag började med LCHF, alltså i september 2010. Jag fick en tid på vårdcentralen och de skickade direkt en remiss till mammografi. Då sa jag till mig själv att om det inte är cancer så skall jag börja ta hand om mig själv. Då skiter jag i hur jag ser ut och slutar plåga mig. I två veckor väntade jag och det var fruktansvärda veckor. När tiden kom och jag skulle åka ner till sjukhuset så trodde jag att jag skulle få ett dödsbesked. Det gick nog åt tre bullpaket den dagen. Minst.

Men det var inget! Jag var gladare än någonsin och började frossa så klart. Det här skulle firas. Jag försökte att äta normalt men det gick inget vidare. Jag gick snabbt upp 7kg och sen slutade jag att väga mig. När jag i februari började med LCHF hade jag gått upp 10kg och vägde 65kg. Var hade det slutat om jag inte hade börjat med LCHF?

Min hypokondri är borta nu när jag äter LCHF och ångesten är mycket mildare. Har jag ångest nu för tiden så är den jobbrelaterad. Inte kropps- eller matrelaterad. Halleluja! Jag har heller inte onda knölar som dyker upp överallt och inga svullna lymfkörtlar vilket ofta var orsak till att jag trodde att jag hade cancer jämt och ständigt förr. Min kropp måste ha varit väldigt inflammerad av all skit jag åt.

Hade jag fått ett till barn idag så hade jag självklart fortsatt med LCHF. Jag hade förmodligen inte gått upp lika mycket i vikt, inte fått karpaltunnelsyndrom eftersom jag inte hade samlat på mig så mycket vätska och jag hade inte fått havandeskapsförgiftning eller högt blodtryck. Sen hade jag antagligen varit lugn och fin så att jag hade klarat av att försöka amma, dels för att jag nu är mer erfaren och för att jag hade velat göra det. Jag har väldigt dåligt samvete över att jag inte ammade mina barn men det är lätt att vara efterklok och jag försöker att ta igen det genom att ge dem så bra mat jag kan.

Min historia om hur jag började med LCHF kommer i nästa del av ”Från beroende till frisk”.