Del ett av ”Från beroende till frisk” kan ni läsa här. Under mina tidiga tonår var jag galen. Eftersom jag alltid har varit väldigt rastlös och tröttnat fort på saker så hoppade jag friskt mellan idrotter, kompisar, klasser i skolan, ämnesval osv. Från början av sjuan fram tills jag fick betyg första gången var jag en förälders mardröm. Jag skäms över den här tiden men samtidigt så tänker jag: Hur mycket kan man lägga på en 13-årings axlar? Ett litet barn. Om jag kunde så skulle jag vilja åka tillbaka och bara ta tag i den där vilsna lilla tjejen och krama om henne. Gud vad mycket kärlek hon sökte och hade behövt men som kom ut fel. Jag klandrar ingen för jag stötte bort folk och har alltid spelat stark men om det händer med mina egna barn så kommer jag aldrig att släppa dem för jag vet av egen erfarenhet vad som i så fall är felet.

Jag ville bli vuxen fort och rökte, drack och var ute på kvällarna. Jag ville att det skulle hända saker så jag sökte spänning i livet. Många av de som jag sökte spänning hos då är döda idag då droger har tagit deras liv. För mig gick det inte så långt. Som tur är tog jag mitt förnuft till fånga samma dag som jag fick mina första betyg. Då föll polletten ner. Det var inga bra betyg och jag visste att jag kunde mycket mer. Jag skämdes. Jag var ingen idiot, jag var inte dum i huvudet. Jag var bara sjukt vilsen. Från en dag till en annan så skärpte jag till mig. Jag började att åka konståkning igen efter ett halvårs uppehåll och mina betyg gick från 2,8 till 3,9 på ett år. Jag var inte nöjd med det men jag hade bevisat för de andra att jag inte var en idiot. En tjej sa: -Va! Anna-Maria har du bättre betyg än jag nu! Det gjorde mig ledsen fast jag fick säkert skylla mig själv för jag hade hade säkert varit taskig mot henne någon gång. Jag kunde var kall som sten och tycka att folk kunde ta saker som jag själv tog och svalde. Vad jag inte fattade var att allt satte sig inne i mig och gjorde saken värre. När jag var stenhård sårade jag andra och de sårade mig.

När det gäller betygen så grämer det mig fortfarande att jag inte kunde få femmor i vissa ämnen som jag från början hade haft en tvåa i. Det känns lite fånigt att ta upp det här men jag känner att jag måste. Var det verkligen så kan jag undra idag? Fick de inte ge mig en femma? Det var vad de sa till mig i alla fall. I träslöjden gjorde jag ett flygplan som såg ut såhär, fast mitt var faktiskt finare, om jag får skryta om mig själv som 15-åring, för jag hade gjort en propeller som var vinklad som jag filade ut ur en träbit. Jag förstår faktiskt inte idag hur jag klarade det.

 

 

 

 

 

 

 

Min sambo som är snickare trodde inte mig när jag berättade att det var jag som hade gjort flygplanet när vi hittade det vid mina föräldrars vindsrensning. Han fick en femma i träslöjd och han gjorde en smörkniv. Vad skulle jag ha gjort för att bevisa att jag var värd den där femman?! Jag borde ha ställt till en scen men återigen så vet jag inte om det är ett barns ansvar? Jag trodde på allt som lärarna sa och rättade mig i ledet. Jag ville inte vara till besvär mer.

Jag blev alltså ordentlig och gick bara upp till kiosken för att köpa godis, inte för att röka. Jag ändrade också umgänge och bytte klass vilket gjorde att jag fick mer ordning på min tillvaro. Den här förändringen gjorde jag helt själv. Det var ingen som sa till mig att jag skulle skärpa mig.

När jag började gymnasiet valde jag återigen fel program och bytte efter halva första terminen. Det som räddade mig under resten av mina tonår var konståkningen. Hade jag inte haft den så vet jag inte var jag hade varit idag?

Min kost under den här tiden innehöll alldeles för mycket socker och vete. Jag var hög på socker och vete varje dag. Jag var flamsig och okoncentrerad. Nästan som jag var full när jag hela tiden dövade mig med socker och vete. Jag förträngde allt som var jobbigt och svårt och jag har sårat många kompisar genom att bara blunda för saker jag sagt och gjort. Jag levde som i en dimma.

På högstadiet och en bit upp på gymnasiet åt jag fruktyoggi, mackor och sockrade flingor till frukost. Sen var det godis på rasterna. Minst en gång per dag. I bamba åt jag alltid ordentligt som tur var och sen när jag kom hem åt jag mellanmål vilket bestod av kräm, mjölk, kakor, mackor, snabbpizzor och gorbys eller nudlar. Kakor och glass varje eftermiddag eller bullar om det fanns. Sen var det dags för middag som jag alltid åt och på kvällen te och smörgås. Jag var smal och märkte inte att jag gick upp i vikt förrän i tvåan på gymnasiet. Då började min bantningskarriär. Att vara tjock var otänkbart för mig så det var bara att börja tänka på vad jag åt och hur mycket jag rörde på mig.

Mitt beroende har alltså funnits med i hela mitt liv och har påverkat mitt liv i väldigt stor utsträckning. Påverkat mina relationer till andra människor vilket jag är väldigt ledsen över idag. Mer om det i nästa del när jag tar upp mitt enorma kontrollbehov runt mat och träning och vad det gjorde med mig.